De gyllene åren
1990
Roger Gustafssons första år som tränare kunde knappast ha börjat sämre. Förlust 0–6 i den allsvenska premiären mot IFK Norrköping. Rogers filosofi att bygga laget kring spelare från det juniorlag han själv tagit fram fick förödande kritik från massmedias så kallade experter efter den här matchen. Gustafsson och hans spelare körde dock vidare efter den uppgjorda mallen och man kunde redan i den efterföljande hemmamatchen mot ärkerivalerna AIK ta en gruvlig hämnd genom en 5–0 seger. Redan här kunde man skönja lite av den inställning som skulle föra IFK tillbaka till tronen i svensk fotboll.
Redan här kunde man skönja lite av den inställning som skulle föra IFK tillbaka till tronen i svensk fotboll.
Sju unga spelare togs upp från den egna u-truppen, bland annat Håkan Mild och Jonas Olsson. Dessa kompletterades med Kaj Eskelinen, norrmannen Tore Pedersen och hemvändande proffset Stefan Rehn. Ett flertal namnkunniga spelare som Roland Nilsson, Tommy Holmgren och Andreas Ravelli lämnade klubben vilket markerade att en generationsväxling hade genomförts.
Efter en knackig vårsäsong för nya IFK Göteborg, med oförklarliga förluster blandade med storspel fick man så äntligen ordning på laget under VM-uppehållet. I höstpremiären mötte man Örebro SK på bortaplan och vann med 6–2 med Mikael Nilsson som libero bakom en trebackslinje. Detta gav den defensiva stabilitet som saknats tidigare och höstsäsongen gick som på räls: tolv vinster, fyra oavgjorda och endast två förluster senare var von Rosens pokal åter hemma i troférummet på Kamratgården efter två år i exil.
Trepoängssystemet infördes i svensk fotboll 1990. Utanför planen rasade en debatt om huruvida Alliansen skulle flytta tillbaka till Gamla Ullevi för att komma till rätta med de vikande publiksiffrorna. För flytten var klubbarna och supportrarna och på den andra sidan stod politikerna. Efter en stundtals hätsk och tuff debatt togs så äntligen det glädjande beslutet: Från och med 1992 skulle Alliansklubbarna åter igen spela på Gamla Ullevi. Efter över 30 år flyttade så fotbollen tillbaka till den arena som 1916 byggdes för just IFK Göteborg.
Svenska mästare 1990:
Thomas Ravelli, Ola Svensson, Kaj Eskelinen, Kenneth Andersson, Magnus Lill-Tidan Johansson, Stefan Rehn, Mikael Nilsson, Magnus Ölme Johansson, Peter Erra Eriksson, Håkan Mild, Tore Pedersen, Lennart Nilsson och Thomas Andersson.
Allsvenskan 22 14 3 5 39-22 45 1:a
SM-final - IFK Norrköping (0-0, 3-0)
1991
Två år – två mästerskap och en cupseger. Detta var Roger Gustafssons fantastiska facit efter 1991. Tyvärr innebar 1991 de sämsta publiksiffrorna i modern tid för IFK Göteborg, något som ytterligare ökade förväntningarna på flytten till Gamla Ullevi. Säsongen 1991 startade bra mycket bättre än föregående år. Redan i premiären mot Malmö FF kopplade man ett grepp om tabelltoppen, Visserligen blev grundserien onödigt jämn och vanns till slut på samma poäng som Örebro SK, men i den nya Mästerskapsserien visade de blåvita var skåpet skulle stå och vann till slut, tre poäng före närkingarna. Även i Cupen som Gud glömde blev det seger för IFK. Finalseger över AIK med 3–2 efter förlängning gjorde att den nya trofén (Skandiacupen) för första gången visades upp i fotbollens huvudstad. Publiksiffran 2 151 var ett fiasko, speciellt om man betänker att AIK spelade på hemmaplan. Efter matchen höjdes röster för att flytta finalen till Gamla Ullevi.
Under hösten gjorde IFK Göteborg comeback i de europeiska cuperna. I första omgången av Mästarcupen slog man efter svagt spel och två oavgjorda matcher ut albanska Flamurtai Vlorâ och ställdes i andra rundan mot gamla rivalerna Panathinaikos Atén. Efter en diskutabel straff på hemmaplan åkte IFK ut. Helt klart var man inte riktigt redo för Europa ännu.
I vanlig ordning var det full snurr på spelarmarknaden och spelare kom och gick. Nya i laget var bland andra Johnny Ekström (FC Cannes) och Stefan Lindqvist (Neuchatel Xamax), medan Kenneth Andersson och Klas Ingesson lämnade Göteborg för proffsspel i Belgien.
Svenska mästare 1991:
Thomas Ravelli, Tore Pedersen, Stefan Rehn, Ola svensson, Håkan Mild Peter Erra Eriksson, Mikael Nilsson, Stefan Lindqvist, Magnus Ölme Johansson, Kenneth Andersson, Pontus Kåmark, Kaj Eskelinen och Thomas Andersson.
Svenska cupvinnare 1991:
Thomas Ravelli, Stefan Rehn, Håkan Mild, Peter Erra Eriksson, Kaj Eskelinen, Mikael Nilsson, Pontus Kåmark, Ola Svensson, Stefan Lindqvist, Thomas Andersson, Tore Pedersen, Johnny Ekström och Per-Edmund Mordt.
Allsvenskan 18 9 6 3 29-14 33 1:a
Mästerskapsserien 10 6 2 2 18-10 20 1:a
1992
Det tredje året under Rogers styre blev nationellt sett ganska svart. Den blåvita lagmaskinen hackade betydligt under några svåra sommarmånader och det krävdes tre(!) straffar i den direkt avgörande matchen mot Örebro SK för att laget skulle ta sig till Mästerskapsserien, där man hamnade på en med blåvita ögon medioker femte plats. En anledning till "fiaskot" kan ha varit satsningen på den nystartade och penningstinna Champions League. Helt klart var truppen ännu inte redo att klara av två stora uppgifter samtidigt.
Två segrar mot PSV och en hemmaseger mot Porto gjorde att IFK Göteborg åter nämndes med respekt i fotbollseuropa.
Spelet i Europa blev dock en enda lång fest. Efter kvalsegrar mot turkiska Besiktas (2–0, 1–2) och polska Lech Poznan (1–0, 3–0), där speciellt matchen i Poznan (3–0) gått till historien som en av de bästa blåvita matcherna genom tiderna, placerades IFK Göteborg i samma grupp som tre stora europeiska publikmagneter – PSV Eindhoven, FC Porto och AC Milan. Trots mardrömsöppningen på San Siro, där Marco van Basten ensam krossade IFK med 4–0 blev Blåvitt till slut tvåa i gruppen efter Milan. Två segrar mot PSV och en hemmaseger mot Porto gjorde att IFK Göteborg åter nämndes med respekt i fotbollseuropa.
En intressant kuriositet är att IFK för första gången på lång tid inte tappade eller värvade några spelare till A-truppen.
Allsvenskan 18 7 2 9 25-24 23 6:a
Mästerskapsserien 10 4 1 5 17-17 13 5:a
Champions League 6 3 0 3 7-8 6 2:a
1993
Detta år blev revanschens år för Roger Gustafsson och hans trupp. Visserligen måste vinterns spel i Champions League räknas som en framgång, men det missade mästerskapet och den därmed missade kvalchansen till Champions League sved rejält i skinnet. Klubben satsade därför en stor del av intäkterna på tre stora nyförvärv – Joachim Björklund, Magnus Erlingmark och Mikael Martinsson. Dessutom lämnade assisterande tränaren Glenn Holm klubben och ersattes av gamle backhjälten Ruben Svensson.
Ett helt annan inställning märktes i laget jämfört med 1992. Ett par plumpar i Allsvenskan under året överglänstes av ett underhållande spel vilket imponerade på den växande publiken. Seger i Allsvenskan med 5 poängs marginal till IFK Norrköping och därmed var Änglarna tillbaks i Europa igen efter ett års bortavaro. Detta SM-guld var klubbens fjortonde i ordningen, vilket var nytt svenskt rekord. Dessutom var slutspelet äntligen avskaffat.
Årets fiasko var Svenska cupen. Nog för att klubben bitvis nonchalerat den här turneringen, men förlusten mot division II-laget Veberöd fick till och med den mest fanatiske Ängel att skämmas.
Svenska mästare 1993:
Thomas Ravelli, Pontus Kåmark, Mikael Nilsson, Jonas Olsson, Magnus Ölme Johansson, Peter Erra Eriksson, Stefan Rehn, Håkan Mild, Patrik Bengtsson, Stefan Lindqvist, Mikael Martinsson, Magnus Erlingmark och Joachim Björklund.
Allsvenskan 26 18 5 3 48-17 59 1:a
1994
Jubileumsåret (90 år) blev ett stort år för IFK Göteborg. Efter kvalspel mot tjeckiska Sparta Prag (0–1, 2–1) väntade en stenhård grupp i Champions League, med Galatasaray, FC Barcelona och Manchester United som motståndare. Att Blåvitt hade kapacitet att i enstaka matcher skaka sina betydligt mer namnkunniga motståndare var alla överens om, men att IFK skulle stå som slutsegrare i gruppen måste betecknas som årets fotbollssensation i Europa. De största rubrikerna kom efter hemmasegrarna mot Barcelona (2–1) och Manchester United (3–1). Dessa klara segrar mot två världslag och det faktum att man var på vippen att även vinna den betydelselösa avslutningsmatchen i Spanien för att man ville undvika alla spekulationer om läggmatch, fick till och med de stora internationella kritikerna att buga sig. Kvartsfinal mot Bayern München väntade till våren.
... att IFK skulle stå som slutsegrare i gruppen måste betecknas som årets fotbollssensation i Europa.
I seriespelet lärde man sig läxan från sommaren 1992 och med en bred trupp, utökad med ett par högklassiga spelare tog man hem von Rosens pokal två pinnar före Örebro SK. Dock var det lite oroligt under maj månad när man tappade två 3-0-ledningar på hemmaplan och förlorade med 3-4 (Malmö FF, Halmstad BK), men detta var glömt den 23 oktober och inför 4 000 nedresta anhängare kunde vi för femtonde gången titulera oss Svenska mästare.
Årets stora nyförvärv var återbördandet av Stefan Pettersson till Kamratgården från Ajax och en ung blyg norrlänning fick sitt stora internationella genombrott, eller som det stod på en banderoll under matchen mot Manchester United på Ullevi: ”Giggs is talk, Blomqvist is action!”
Svenska mästarna 1994:
Thomas Ravelli, Mikael Nilsson, Stefan Lindqvist, Magnus Erlingmark, Stefan Rehn, Jesper Blomqvist, Mikael Martinsson, Joachim Björklund, Pontus Kåmark, Jonas Olsson, Thomas Andersson, Stefan Pettersson, Magnus Ölme Johansson
Allsvenskan 26 16 6 4 54-28 54 1:a
Champions League 6 4 1 1 10-7 9 1:a
1995
I kvartsfinalerna i Champions League mot Bayern München lyste IFK:s matchoträning igenom rejält. Detta visar lite på svårigheten med att spela efter kalenderår i stället för höst/vår som den civiliserade fotbollsvärlden. 0–0 i München och bara 2–2 på hemmaplan trots numerärt överläge större delen av matchen gjorde att sagan var slut för den här gången.
Annars blev 1995, trots SM-guld, ett svart år. Läktarvåldet ökade i Sverige och efterspelet till förlusten i kvalet till Champions League, när blåvita(?) anhängare drog runt på stan och välte bilar och slogs med polska fans lämnade en bitter eftersmak. Att spelare och ledare i IFK Göteborg dessutom hade vissa problem med uppträdandet och att delar av hemmapubliken kastat mynt och föremål på domaren och dessutom försökt forcera kravallstaketen, gjorde att UEFA:s dom blev hård. Dryga böter och nästa hemmamatch i UEFA:s cuper minst 25 mil från Göteborg.
Trots att man säkrade SM-guldet relativt enkelt hade man under sommaren stora problem att få spelet att stämma. Försvarslåset Joachim Björklund lämnade klubben för spel i Italien och när dessutom Pontus Kåmark och Stefan Rehn blev proffs utomlands så lyckades övriga spelare inte riktigt fylla luckorna. Den här säsongen blev dessutom Roger Gustafssons sista. Hisingsgrabben, som blev Blåvitts mest framgångsrike tränare genom tiderna med fem SM-guld och en cupseger, valde själv att kliva av när han stod på toppen. Roger återvände till ungdomssidan och fick nu tillfälle att realisera sitt utbildningsprojekt "Fotbollens hemligheter". Tack Roger för sex fantastiska år!
Svenska mästare 1995:
Mikael Nilsson, Magnus Erlingmark, Jonas Olsson, Stefan Lindqvist, Stefan Landberg, Mats Lillienberg, Mikael Martinsson, Pontus Kåmark, Magnus Ölme Johansson, Stefan Pettersson, Thomas Ravelli, Jesper Blomqvist, Erik Wahlstedt och Joachim Björklund.
Allsvenskan 26 12 10 4 43-20 46 1:a
1996
Ett historiskt år för i första hand IFK Göteborg, men även för svensk fotboll i stort. Att ta SM-guld fyra år i rad var första gången i föreningens historia och det är sannerligen inte vanligt bland andra svenska klubbar heller. Det har bara hänt en enda gång tidigare och det var när IFK Norrköping vann 1945-48. IFK vann till slut Allsvenskan med hela tio poäng, och trots att det från en del håll under vissa perioder gnälldes om måltorka gjorde de blåvita 61 mål i serien, 22 fler än HIF, som gjorde näst mest. Särskilt lyckosam var en femdagarsperiod i mitten av oktober.
Den 12:e säkerställde IFK det allsvenska guldet med praktfulla 6–0 i Trelleborg och den 16:e besegrades världslaget Milan på Ullevi i Champions League med 2–1 inför 42 450 åskådare i en makalös tillställning vi aldrig glömmer. IFK vände 0–1 till 2–1 under sista kvarten och jublet visste inga gränser. Dock blev klubbens tredje deltagande i prestigefyllda Champions League inte lika lyckosamt som de båda föregående (92 och 94). Förutom Milan var Porto och Rosenborg med i samma grupp och segern mot Milan på Ullevi var de enda poäng IFK tog. Särskilt de båda förlusterna mot Rosenborg sved förstås.
En poäng i sammanhanget är att när IFK kvalificerade sig till Champions League genom seger över ungerska Ferensvaros så spelades hemmamatchen i Norrköping. Orsaken var ett UEFA-straff för publikbråk året innan.
Nye tränaren Mats Jingblad fick en tuff start när snart sagt halva truppen försvann under försäsongen. Nio IFK:are var med på den långa landslagsturnén till Australien och Fjärran Östern. Han kunde glädja sig åt fyra förnämliga nyförvärv i form av Sören Järelöv, Teddy Lucic, Andreas Andersson och Niclas Alexandersson. Sören var väl tänkt som backup på bänken, men han fick sannerligen göra rätt för sig på planen när Thomas Ravelli på grund av skada inte kunde spela de första åtta omgångarna. Stefan Pettersson drogs med efterhängsen skada och Håkan Mild blev proffs igen (den här gången i Spanien) och det var lite vingligt ett tag mitt i säsongen. Men det redde alltså upp sig till allas belåtenhet. Mot slutet av året blev Jesper Blomqvist proffs i Milan, Mats Lilienberg flyttade hem till Halmstad och Erik Wahlstedt nappade på HIF:s bud.
Tack vare i första hand Champions League gav året gott ekonomiskt utbyte och kloka investeringar resulterade i inomhushall, ytterligare en gräsplan och tillbyggnad av klubblokalerna. Och i den ljuvliga sommarsolen spelade Roger Gustafsson in sina instruktionsfilmer till utbildningspaketet Fotbollens hemligheter.
Svenska mästare 1996:
Niclas Alexandersson, Andreas Andersson (26 matcher), Mikael Nilsson, Jesper Blomqvist (25), Stefan Lindqvist, Teddy Lucic (24), Magnus Erlingmark, Stefan Landberg (22), Mikael Martinsson (18), Thomas Ravelli, Jonas Olsson (17), Magnus Johansson, Håkan Mild (14) och Stefan Pettersson (13).
Allsvenskan 26 17 5 4 61-23 56 1:a
Champions League 6 1 0 5 7-13 2 4:a
Ingemar Jönsson