Det regnade något alldeles enormt.
Det var ett höstrusk av värsta sort.
Det var en helt underbar dag.
28 oktober 2007. Söndag förmiddag. Normalt sett är Avenyn och centrala Göteborg vid denna tidpunkt, dag – och inte minst senhöst – en öde syn.
Gator och torg ligger tomma. Folk håller sig hemma.
Tio år tillbaka var ett fantastiskt undantag.
Barer och restauranger var bokade till sista plats. Glenn Hysén hade tagit plats på Kometen, där han laddade upp för att några timmar senare följa sitt kära lag, sin älskade son med sitt blåvita hjärta. Det var halsdukar, glada tillrop, unga, äldre, familjer, kompisgäng, par och supportrar överallt.
En del förväntansfulla.
Andra nervösa.
Trelleborgs FF väntade på Ullevi i den allsvenska avslutningen.
Bakom jagade både Kalmar FF och Djurgården, som vid en förlust eller oavgjort resultat för IFK Göteborg kunde tagit sig förbi i tabellen.
41 471 åskådare skulle komma att ta plats,
Alla – möjligen med något undantag – var överens om att en bra start senare på dagen var oerhört viktig. Skåningarna, som i stort sett hade sitt allsvenska kontrakt klart, skulle inte få en chans att störa. Inte överhivudtaget ges möjlighet att skapa oro och nerver genom ett tidigt mål.
Det tog sju minuter för Ullevi att explodera sedan Martin Hansson blåst till spel. Thomas Olsson utnyttjade ett slarvigt försvarsspel av gästerna och kunde bredsida in 1–0. En knapp halvtimme senare skickade Magnus “Ölme” Johansson iväg ett inlägg som Pontus Wernbloom kunde nicka in till 2–0.
Återstående tid av matchen var en formalitet. Även om tränarparet Jonas Olsson och Stefan Rehn med bestämdhet bad utbytta Wernbloom att sluta fira med flera minuter kvar att spela.
Första SM-guldet sedan 1996 var några minuter före 17.00 ett faktum och fick ljuvliga konsekvenser.
Pyttipanna.
Götaplatsen.
Cortege.
Fest.
Firande.
28 oktober 2007.
Det regnade något alldeles enormt.
Det var ett höstrusk av värsta sort.
Det var en helt underbar dag.
