Young Fellows on Tour 2011. Klart det blev succé även i Örebro. Precis som då vi charmade Malmö förra året.
– Det här vill jag göra om säger 11-årige Felicia med nummer 7 på den blåvita ryggen.
Exakt 10.38 rullar två bussar iväg från parkeringsplatsen intill Blåvittshopen. Två statyer passeras på väg ut mot E20. Fotbollsprofessorn Gunnar Gren vid Gamla Ullevi och boxningsvärldsmästaren Ingemar "Ingo" Johansson, som täcktes av utanför Nya Ullevi en dag tidigare.
Vädret är grått, humöret blått och vitt. En Young Fellow bryr sig förstås inte dugg om väder så länge han eller hon har sköna och varma kläder. Däremot tänker de på framtiden både då det handlar om sina fotbollsfavoriter och för egen del. Felix Holm startar sin resa med att plocka fram engelskaböckerna.
– Går i nian vet du, då gäller det att ligga i. Pluggar jag nu direkt kan jag ägna mig helt och hållet åt Blåvitt sedan.
En godispåse innehållande bland annat Tom & Jerry, magasinet IFK Göteborg, klistermärken och en tipstävling ska naturligtvis granskas.
Nästan längst bak i bussen sitter Alicia, 10 år och Felicia, 11. De kommer från Gråbo och Floda och är ute på sin första resa med Young Fellows.
– Jättespännande. Stefan Selakovic är min idol, säger Alicia.
Felicia har en annan favorit.
– Tobias Hysén.
Vid matchstart ska det vara fullt fokus på änglar, inget annat får störa, allt ovidkommande måste vara avklarat. Så är det bara.
På Felicias hand står det IFK och på Alicias Gbg. Då kompisarna förenar sina händer blir det vackert IFK Gbg. Felicia har en tand som snart gjort sitt. Med ett ryck drar en tuff tjej ur den. Vid matchstart ska det vara fullt fokus på änglar, inget annat får störa, allt ovidkommande måste vara avklarat. Så är det bara. Vad är inte en liten glugg värt?
I höjd med Skara bestämmer sig Antoine Meunier för att driva upp stämningen på buss 2. Han flyttade från Stockholm till en annan och bättre stad sommaren 2010, spelar fotboll med IF Väster och har alltid haft Blåvitt som favoritlag.
– I alla fall sedan jag var nio år. Då hälsade vi på släkten i Göteborg och min moster hade skaffat biljetter till ett derbt mot Gais. Vi vann med 1–0 och Marcus Berg gjorde mål på straff.
Antoine går resolut längst fram. Tar tag i mikrofonen och säger:
– Okej. Vad ska vi köra? Alla heter Glenn i Göteborg? Jaså, inte den. Okej, Poseidon då...?
"När vi går genom staden över broar och torg..."
Alla unga killar och tjejer faller in i Änglakören och det blir vacker skönsång då vi rullar fram i det platta landskapet. Det kommer mera.
– Vi är Blåvitt, ropar Antoine.
– Bäst i Sverige, svarar gänget.
Det har börjat regna, men det syns förstås inga sura miner för det. Om det nu inte är en kille vid namn Tom som gör att tjejerna från Eriksberg ser så lyckliga ut...
Det jobbas hårt under en lång stund. Och som alla vet blir man hungrig av att arbeta. Och Mariestad är plötsligt en stad många göteborgare längtar till. Även med nytecknade ansiktsmålningar. Hamburgare, läsk, bensträck. Gott är det. Efter en välbehövlig lunchrast är det dags att åka vidare.
Det har börjat regna, men det syns förstås inga sura miner för det. Om det nu inte är en kille vid namn Tom som gör att tjejerna från Eriksberg ser så lyckliga ut...
Drygt tio mil kvar till Behrn Arena. Josefine har fått alla på plats i bussarna. Med mat i magen kommer också ny energi och vi fick till och med vara med om att vi hördes in den andra bussen, den andra bussen hördes in till oss. Låt vara med lite hjälp av sjukvårdaren Martins kommunikationsradio...
Det serveras också en bussvår frågesport. Eller vet ni vad Robin Söder skulle gjort om han var Håkan Mild för en dag?
Med bara några mil kvar tar Antoine tag i grejerna igen. Först en försiktig frågan till vår chaufför om det går att köra snabbare, sedan en uppmaning till resenärerna om allsång i form av "lilla snigel akta dig". Om det finns något samband mellan ovanstående undran och order låter vi vara osagt.
Vi har åkt förbi Robin Söders Alingsås och David Moberg Karlssons Mariestad. Vi är framme i Örebro och Behrn Arena. Det har slutat regna. Änglarna gråter inte. Änglarna dansar och ler. Klockan är strax efter 15.00. En stund kvar till avspark. Plats på läktaren.
Blåvitt, Blåvitt, allez, allez, allez...
Vår unga klack tar plats ovanför de som varit med längre än så. I takt med att IFK Göteborg den här dagen inte har några planer på att ge bort en enda centimeter på planen växer sig de båda körerna allt starkare och får efter slutsignalen välförtjänta tack av målskyttrna Stiller, Haglund och alla andra änglar på plan.
Får tacka tandfen för segern.
Det är ett gäng på gott humör som sätter sig på bussen för att åka 29 enkla mil hem igen.
– Får tacka tandfen för segern, säger Felicia.
Vägen tillbaka innehåller många glada skratt, kexchoklad och kvällsmacka. Och filmvisning, "Fotbollens sista proletärer.
Strax efter 22.00 rullar vi åter in i Änglarnas stad. Ingemar Johansson och Gunnar Gren står kvar på sina platser. IFK Göteborg är tillbaka på banan. Precis som Young Fellows.