Han kan inte bara spela vass fotboll. Philip Haglund har fler förmågor.
Som att skriva, till exempel.
Läs hans mycket underhållande och välformulerade bloggdebut.
En stockholmare på västkusten
För fem månader sedan bestämde jag mig för att Holland var trött och att Göteborg var stek. Jag satte mig på ett flyg som i Köpenhamn byttes mot tåg innan jag slutligen hamnade i en taxi med en gaisare. När jag klev ur taxin på Linnégatan hade jag lärt mig att alla inte älskar blåvitt och att gaisare inte kan köra bil.
Jag kunde inte komma underfund med vad som var värst då jag lämnade taxin och strosade upp längs Linnégatans blommande uteserveringar.
Det var en solig vårkväll i slutet av april och jag kunde dofta känslan av liv, skratt och snygga tjejer. ”Fan, det är här det händer”, sa jag för mig själv samtidigt som jag klev in genom en port som lystes upp av neonljuset från Rumpan Bar.
Två timmar senare kom jag ut genom entrén med ett dokumenterat ägarskap av en lägenhet. Jag sökte till universitetet, googlade Göteborgs sevärdheter och började träna på göteborgskan. Dialektträningen lades dock tidigt ner då jag insåg att det skulle leda till både talsvårigheter och identitetskriser. Det var mitt första misstag. Det andra var att erbjuda Erik Lund skjuts till morgonträningarna.
Jag insåg snabbt att jag skulle trivas hos IFK. Det var ett gäng nördar som hade plats för ännu en.
Jag insåg snabbt att jag skulle trivas hos IFK. Det var ett gäng nördar som hade plats för ännu en. Ta bara naprapaten Rolle som når toppen av känslosvall när han lindar stukade fötter eller fystränaren Jonas som har studier av löpvärden som fredagsnöje. Bland spelare anses FIFA 2011 tillhöra ett högre väsen och det finns även en skittrevlig kock som lagar durumvete till lunch. Att stockholmshånen skulle visa sig varaktiga, Sebastian Erikssons svordomar hårda och Erik Lunds försovningar åtskilliga var väl något jag kunde ha räknat ut. Att det skulle regna i Göteborg var något jag var beredd på.
Hos gruppen människor på Kamratgården finns någonting som inte har med fotbollsfanatism eller göteborgska att göra. Det förknippas ofta med ord som vinnarskalle, heder eller kämparanda. Det är det man kan se i ögonen på någon som vägrar acceptera ett nederlag. Det finns i hjärtat på spelare, ledare och biljettvakten vid ingång C på Gamla Ullevi. Det finns överallt bland de som älskar IFK Göteborg.
Det är därför publiken inte slutar sjunga vid ett underläge i svenska cupen och det är därför spelarna aldrig slutar tro. Det var väl kanske något jag kunde ha räknat ut, men det var inget jag var beredd på. Det får en stockholmare att vilja bo på västkusten.
PHILIP HAGLUND