När jag idag åkte upp till Kamratgården och svängde in så fick jag den här känslan som jag brukar få allt som oftast ”vilken tur jag har som får arbeta för IFK Göteborg!”
Alla som varit på Kamratgården vet att det ligger ungefär sju minuters bilfärd från Avenyn, men ändå mitt ute i skogen. Rådjuren går och betar på planerna när man kommer så här på höstmorgonen och det är dagg eller frost på gräset…
Det är då den känslan infinner sig, den att jag är priviligerad som får arbeta för IFK Göteborg. Men det beror inte främst på att det är vackert här uppe utan att jag har möjligheten att arbeta för klubben i mitt hjärta. Att få vara med och hjälpa spelarna och ledarna med deras vardag, vilket gör att jag lär känna dem på ett annat sätt.
Främst tänker jag på de unga killarna i laget som flyttar hit när de är 16-17 år. Min roll är att hjälpa dem med allt som inte har med fotbollen, att se till att de kan fokusera på fotbollen så mycket som möjligt. Det kan vara allt från hur de betalar räkningen, lära dem laga mat, skaffa lägenhet, hjälpa dem med att få ihop skolan och till livet som fotbollsspelare. Att jag då kommer dessa killar nära ligger i arbetets natur. Och det är underbara killar, som jag är stolt över att jag fått lära känna som människor.
En fördel jag har i mitt arbete med spelarna är att jag varit ungdomsledare i IFK under 14 år. Jag vet vad det innebär att vara 15-16 år och ha en dröm om att bli fotbollsspelare, hur mycket du får kämpa för att nå dit. Jag haft förmånen att få vara med och vara ledare för bland andra Gustav Svensson, Andres Vasquez och Dennis Jonsson.
Jag rös och kände en stolthet jag aldrig tidigare gjort när han kom in och då han gjorde mål föll tårarna från min kind.
Nu är det få som lyckas ta sig hela vägen. Det kanske är en av en hel ålderskull och bland 300 som vi har koll i form av våra egna killar, i andra föreningar eller sammankomster. 299 har alltså samma dröm, men kommer inte dit. Och ibland får man påminna de som nått hela vägen fram att "Visst, det kanske är tungt och jobbigt nu, men det finns 299 andra där ute som skulle göra vad som helst för att vara i dina kläder och du har ett ansvar mot dem att alltid göra ditt bästa då de förväntar sig det av dig. Det var du som tog deras plats."
För det är de som aldrig själva blev a-lagsspelare som sitter där på läktaren ihop med alla andra fans och hejar på er och som fortfarande drömmer fortfarande om att få stå där nere på plan, om så bara en enda gång…
När jag ändå skriver så vill jag passa på att berömma alla våra ledare i Akademin. Ni gör ett fantastiskt arbete. All heder till er och hoppas ni fortsätter att lägga ner ett lika stort engagemang för IFK Göteborg för det behövs och glöm aldrig att den känsla man får när en spelare som man har tränat gör sin första match för a-laget är obeskrivbar.
Den första spelaren för min del var Dennis Jonsson i en match mot AIK hösten 2002. Jag rös och kände en stolthet jag aldrig tidigare gjort när han kom in och då han gjorde mål föll tårarna från min kind.
GUSTAV HESSFELT